Skall man be om ursäkt för att man inte skrivit på ett tag?

Jag tro inte att det är bra att bygga upp en skuldrelation till någonting man gillar. Men min bloggluft gick långsamt ur mig när jag märkte att mina ämnen som intresserade mig inte var så angelägna (förutom för en liten trogen skara läsare). Blondin Bella sades ha 600.000 läsare etc. Nu har jag gjort någon slags utvärdering om för vem jag bloggar och kommit fram till att om det skall bli bra måste jag göra det för min egen skull. Precis som med min konst.
Saker har som har betydande inverkan på mitt liv har hänt. Jag har trots flera års motstånd tillslut blivit med Facebook. Pang på en månad har jag över 230 vänner. Som fikar, badar, städar, behöver en boxningsboll i MaffiaWars, som åker bort och kommer hem och jag måste säga att det fanns ett liv före och ett efter Facebook. Om det är bra eller dåligt vet jag inte men det är ytterligare något som jag måste ta ställning till varje dag och flera gånger. Ibland kan det få mig att känna mig omgiven av alla som jag känner och ibland känner jag mig ensam när alla gör så mycket saker tillsammans. Så på ett neutralt plan går det inte att förhålla sig. Tiden får väl guida mig till vilken sorts relation jag skall ha till fenomenet.
Jag tänker, skriver och skapar lika mycket som förut och rycker några lösa meningar från papper som ligger runt omkring mig så att det kanske kommer något intelligent ur den här bloggen.

Det är underbart att höra människor som inte har barn men hund, säga att det är samma sak. Men man hör aldrig människor som har barn säga att det är samma sak som att ha hund.

Rädslan är bara en känsla, en känsla kan inte döda dig.

Kan våra liv te sig så fattiga att vi dömer och kritiserar vår omgivning enbart för att bekräfta oss själva och det liv vi lever?

Man får aldrig de rätta svaren om man ställer fel frågor.

Kram.
P.