Innan Jag gick och lade mig tittade jag på Tettans blogg och såg att en av hennes vänner hade lämnat jordelivet. Jag ville inte ringa i går eftersom jag inte ville väcka henne utan det fick bli ett litet samtal i morse i stället. Det är alltid jobbig när man blir drabbad för det är det man blir, drabbad. Igen blir jag påmind om hur lika vi är. Man frågar sig varför man inte har hört av sig eller träffats oftare. Men hjärnan och kroppen är verkligen två helt skilda delar på en och samma potatis. Kroppen vill äta, knulla, sova och skita. Medans hjärnan tittar ner på den, många gånger med avsky och tycker, men gud så äckligt och så simpelt, så där vill jag aldrig bli. I min bok så tar jag upp ett exempel med en man som har fått reda på att han har strupcancer efter ett helt livs rökande. Jag föreställer mig honom när läkaren sätter upp röntgenbilderna på ljuslådan och säger: –Ja…som du ser här så det svarta området här är cancer och det finns ingen annan lösning på problemet än att vi opererar bort en del av strupen på dig. – Va! Nej nu skall vi ta det lilla lugna. Vet du hur vi gör…jo…jag börjar att träna i dag och slutar att röka nu…ja jag menar alltså allvar den här gången. Sedan tänker jag inte äta så mycket stekt mat och äta mera grönsaker…så gör vi. Vad säger du om det? – Tyvärr det finns ingen annan lösning. Säger läkaren. Det är bara den jag presenterade, operation och behandling är enda räddningen. Ett år senare krockar jag på den här personen som står och röker genom ett litet rör som sticker ut genom halsen. Han lyfter upp en mikrofon som han placerar mot halsen och med en mystisk robotröst berättar han: – Jag har gått över till Blend ultra, de är mycket svagare.
Om vi varje dag kunde tänka att den här dagen faktiskt kunde vara vår sista. Så tror jag att vi skulle både behandla vår omgivning och oss själva på ett helt annat sätt.
C A R P E D I E M Big time!

Tettan this is for you!