Som vanlig är det radion som får i gång mig igen. Jag börjar fundera över lögnen. För mig är det svårt om inte omöjligt att ljuga för jag skulle inte orka med konsekvenserna av att jag blir avslöjad. Men sedan kommer jag att tänka på den dramaturgiska lögnen som jag kan ta till om jag berättar en historia. Det var kanske bara femtio personer där men det känns lite futtigt och det kändes som många fler så då kan väl siffran stiga lite. Men vad handlar det om när någon kommer och frågar om ens åsikt i personligt fall. – Tycker du att den här blusen är fin. Vad är egentligen frågan. Om personen har köpt den så tycker nog den om den redan men vill ha ett godkännande av mig. Vilket är då viktigast att personen blir mer som jag vill eller följer sitt eget hjärta. Om jag tar mig friheten att bedöma den, gör jag det då utifrån vad jag tycker eller är jag påverkad i mitt val av vad jag TROR att almänheten tycker.
Jag tänker på barnen när de är små och vid något tillfälle har tagit på sig allt de tycker är vacker i flera lager och stolta säger – TITTA VAD FIN JAG ÄR! Som vuxen borde man bara hålla med och säga – Ja vad fin du är, är du klar så vi kan åka till dagis nu? Men det är lätt att tänka på omgivningens reaktioner och försöka så snällt som möjlig att rädda barnet ifrån omgivningens rädsla, inskränkthet, elakhet men framför allt deras egna erfarenheter i livet som har format dem till det de är. Så tänk på det när någon dömer och bedömer dig. Att det enda det handlar om är att den människan tar sig rätten att många gånger ganska oförskämt säga vad den tycker. Det säger ENBART någonting om den personen och ingenting annat. Om du skulle ta till dig vad den människan säger innebär det att du väljer att bli en liten bit av den människan och det kan du fråga dig själv om du verkligen vill.
Att vara normal är det samma som att vara en liten bit av alla andra, men ingenting av sig själv.