Sorry att Lördagen börjar lite tungt, men jag måste bara reflektera.
På radion pratar man om Obamas stängning av Guantanamo.
Det som fascinerar mig är att om och om igen så blir sanningen en annan, med en massa människor som offer. Människor som säljs, förflyttas, torteras och dödas. Hur många tusen år skall vi tro att sanningen börjar med mig, just här och just nu.
Nu tar USA tillbaka Genève Konventionen som man inte tyckte att man behövde för några år sedan. Vad händer när en stormakt med panik får sätta den universella agendan. Israel vill nu likt USA inte låta sina soldater dömas av Genève Konventionen i samband med utredandet av brott mot de mänskliga rättigheterna, utan det skall man fixa själva. Det var 55-60 miljoner människor som dog under andra världskriget och det är deras blod som har skapat Genève Konventionen för att vi skall lära oss att det detta aldrig får hända i gen. Det är ingenting som man bara kan ignorera. Om man nu med en ny president i USA och bara åtta år senare går ut och talar om att det den förra presidenten stod för, är ingenting man står för i dag. Borde vi inte förstå då att även de största sanningarna förändras. Andra världskriget varade i bara sex år innan soldater satt i rättegångar och bad om förlåtelse och sa att de bara hade följt givna order. Stalin dör 1953 och man avskaffar Gulag. Hur många människor han inte dö för den sanningen. Berlinmuren byggs i skuggan av en sanning och rivs senare på grund av en annan. Det finns lika många sanningar som det finns levande varelser på planeten just nu. Vi måste lära oss att leva med varandra, utan att se olikheterna som ett hot utan som en tillgång. För egentligen är vi mer lika än vi är olika.
Tillslut så måste vi komma ihåg att vi är ensamma här ute i rymden på vår lilla planet. Om vi alla skulle behöva hjälp en vacker dag. Spelar det ingen roll hur högt vi skriker, det är ingen som kommer att höra oss.
Är det inte dax nu, att vi borde lära oss att samarbeta.