Jag vandrande djupt genom John-Blunds abstrakta kungarike då jag rycktes hänsynslöst och abrupt ut ur mitt drömmande när mobilen med en enerverande ringsignal, beståeende av en japansk reklamfilmsslinga plötsligt sprängde mina trumhinnor 08.00. Som en någorlunda lobotimerad zombie satte jag mig upp och värmde upp rösten för att låta som att jag i alla fall hade varit vaken i lite mer än fyra sekunder innan jag svarade. Jag hade helt glömt bort att jag hade bokat möte med min massör Hannes i dag klockan åtta. För mig är det rent utav livs viktigt att jag får massage. Som egen företagare i 23 år och en barndom fylld av prestationsångest så sitter axlarna liksom fastvuxna vid öronen hela tiden och stryper åt blodsflödet till hjärnan. Men det är även bra att bli lite omruskad ibland. Jag känner fortfarande av mörkret även om jag lyckas bättre och bättre för varje dag som går med att bygga upp ett eget producerat immunförsvar. Jag tror nog att om ingenting annat händer så skall väl läget vara hanterbart inom några dagar.
Hannes är faktiskt den första av min mina massörer som lyssnat och fokuserat sig på det området som jag tror är värst, min hals. Han känner efter och säger ja det här är inte bra och jag får lite självkänsla tillbaka och tycker att jag vet i alla fall lite om vad det handlar om. Att man är ett sånt offer för beröm. Kan det vara den där känslan när ens föräldrar säger att man är duktig och inte dålig som spökar.