Att utvecklingen blev så katastrofal som den blev var inte konstigt alls. Det kunde vem som helst förstå om man bara stått och tittat på. Det positiva var att han överlevde utan några större skador över huvudtaget.
Varför han efter att tittat ner från taket bara lyfter blicken och stirrar in i solen, förstår han inte själv. Han kommer ihåg att han tänkte, undrar om det är sant det där med att man kan bli blind… Det var där han föll. Man kan fråga sig om en människas tid är utsatt redan från början. I stället för att störta med ljusets hastighet mot en säker död åtta våningar ner och eventuellt totalförstört en Fiat Punto som stod parkerad nedanför. Så blev fallet bara ca; fyra meter och dämpades lite när han landade på grannens katt som låg och vilade på balkongen. I det ögonblicket han kvicknade till drog han efter andan och fick grus i hela munnen. Hostande och spottande försökte han sätta sig upp. Det visade sig att ansiktet hade hamnat i kattlådan som stod utställd om Rufus behövde göra sina behov medans matte var på jobbet. Händerna trevade försiktigt runt kroppen i sökande efter skador och när de närmade sig magen kunde han tydligt känna inälvorna som hade tryckts rakt ut ur kroppen. När han tittade ner såg han en del av Rufus sargade ansikte, som med det ögat som fanns kvar stirrade dömande men samtidigt förvånat på honom. Katten satt prydligt aplicerad mitt på t-shirten och texten "Roadkill" skulle göra den fulländad. Katter, jag hatar katter tänkte han. Var det inte Winston som sa ” Katter ser ner på en, hundar ser upp till en, därför umgås jag med grisar, vi verkar vara på samma nivå”.