Människor är på väg från södraste Sverige för att titta på konst. I väntan på mötet jag skall ha här i ateljén runt 11.00 så hinner jag reflektera lite över mina tankar och funderingar.
Först så vill jag tacka alla som gratulerade mig på min födelsedag i går. Via bloggen, ringde, sms och mail. TACK!!! Boken heter ”Den som inte tar bort luddet skall dö” av David Batra.
Jag börjar bli fruktansvärt trött på medias oansvariga egen vinstintresserade upphypning av alla nyheter i försök att få dem på förstasidan. Finns det bonussystem för journalister angående förstasidan? Nu är det DÖDENS LÄKARE PÅ ASTRID LINDGRENS BARNSJUKHUS. När man hör det första gången så reagerar man. Jag menar kan det bli bättre drama i en rubrik.
Nu när det gått några dagar så visar det sig att ju mer information vi får ju mer visar det sig igen att det är den personliga tragedin som är orsaken. Vilket på intet sätt skall bagatelliseras. Detta leder väl till en vidare debatt om dödshjälp igen, kan jag tänka. Men det jag tänker på mest är just medias sätt att mjölka ut alla nyheter på det sättet som det lönar sig för dem. Sedan lämnar man bara liket för att ruttna när man är färdig med det. Kvar finns bara de djupa spåren i gräsmattan där teve bussen stod parkerad. Är det en avspegling av oss människor hur vi lever och lär på den här planeten. I Falun har det blivit ett tillskott på en ny Mc Donalds i anknytning till en av de stora huvudlederna som går runt staden. För några månader sedan så satt jag i juryn på en stor tatueringsmässa. Den hölls i en stor mässhall som bara låg på gångavstånd från Mc Donalds. Så varje dag det var lunch så gick jag upp för att köpa en liten wrap och en latte. När jag ser någonting helt fantastiskt. Självklart så har denna Mc Donalds som alla andra med någorlunda självaktning en drive through. Bilarna kör runt, hämtar sin mat och en del forsätter bar en trettio meter till en parkering för ändamålet nybyggd. Vad jag ser är en massa skräp. Alltså påsar med skräp som står utplacerade på backen precis som att man bara har öppnat dörren, ställt påsen på backen och åkt därifrån. Jag börjar faktiskt att spontant skratta och blir ståendes en stund och bara tittar på eländet. Säger det här allt om oss. Kan vi se hur vi hanterar miljön och debatten där omkring och det på grund av vår relation till miljön runt den här parkeringen. Kan vi se våra barns relation till sin omgivning genom den här parkeringen. Igen blir vi påminda om människans sätt att bara tänka på sina rättigheter och inte sina skyldigheter.