Tittade på vädret i går kväll och det varnade för eventuellt snöfall redan på söndags morgonen. Så jag fick lite panik. Jag har en uppförsbacke till huset som det kan vara svårt att komma upp för om det kommer mycket snö. Jag kanske kommer att bli insnöad i några dagar. Tittar på klockan och den är 21.50. Macken stänger 22.00. Super stressad fick jag fixa i ordning mig och hoppa in i bilen. Kör ner till macken för att svänga in och stanna precis lagom för att ser hur det släcks inne på macken. Jag rusar ut och knackar på fönstret och en kassörska tittar på mig och ruskar på huvudet och mimar genom fönstret att klockan redan är tio. Hon har slagit ut kassan så jag förstår att det är omöjligt att rucka på reglerna. Slokörad får jag sätta mig i bilen och under en drös av svordomar far jag hem igen och hoppas att det inte snöar i natt.
Söndag morgon. Vaknar och tittar på träden. Yes! Ingen snö. Jag har en fantastisk energi i dag och börjar ( medans tevattnet står på spisen ) att riva ut garderoben med beslutet att slänga, skänka till välgörenhet alla kläder som jag inte använt på de senaste tre åren. Nu ligger det en Himalaya bergskedja av kläder där, som jag bara måste ta tag i. Smart sätt att placera sig själv at the point of no return. Men det får bli lite senare, just nu håller jag ju på med klädeskollektionen.
Jag hörde på radion att de Amerikanska republikanerna går igenom en stor identitetskris ”Vi måste titta bakåt för att hitta kärnan i det konservativa tänkandet”. HJÄLP! Säger jag. Är detta inte bara ett tecken på rädslan för förändring och vårt eget åldrande. Var det så mycket bättre förr?