Fredag och äntligen kommer barnen igen. Jag åkte in och hämtade Felicia med packning. På vägen genom staden ser jag en liten folksamling runt en bil och andra som har parkerat lite här och där i en korsning. Gruppen runt bilen står och pratar och skrattar och jag ser en underbar sammanhållning som sker när man tycker att det gjorde vi bra, vi tillsammans. Flera människor har brutit sina mönster och stannat för att hjälpa någon som behövde det. Att ta steget till att avbryta sina rutiner och parkera kan kännas avlägset, men när man väl gör det är belöningen självklar och vi mår så bra av att hjälpa andra. Det får oss att känna oss viktiga och samhörigheten i gruppen vill man aldrig skall ta slut. Det var ingen som visade tecken på att vilja lämna platsen även fast bilen var undanflyttad. Alla stod bara kvar och pekade och pratade och ville aldrig att det skulle ta slut.
Människan är allt bra rar.

Här kommer fantastiskt fredags kul.


Kram.