Jag tittade på en så intressant dokumentär igår om lånekraschen på den Amerikanska fastighetsmarknaden. I centrum av filmen fick vi följa poliser vars huvudsyssla nu var att vräka folk ut ur sina hus, och de som blev vräkta. Man åkte genom villasamhällen som hade förvandlats till spökstäder. Där hade de få som bodde kvar målat gardiner och blommor på de igenspikade fönstren för att det skulle se ut som att det bodde folk kvar. Annars skulle det vara alldeles för deprimerande sa de. Ett inslag i dokumentären handlade om hur det kunde bli så här. Det är av ren girighet från banken. Jag skall försöka förklara även fast jag inte riktigt förstår själv. Man låter alla som har ett jobb få låna pengar, så kallade risk lån. Lånen som banken äger säljer man till ett bolag som man själv har i ett skatteparadis. Därifrån skickas de vidare till ett annat bolag och omvärderas till företag som sedan säljer aktier som människor över hela världen kan köpa. Detta gör att en aktieägare i Hongkong är med och betalar räntan och amorteringar på ett hus i Idaho.
Vill vi ha det på det här sättet. De kunde ha frågat mig som har blivit avstängd från grundskolan om det kommer att fungera i all evighet, och jag skulle svarat: - NEJ! Men borde ni inte ta och sluta någon gång, nu får det väl tamejfan räcka. Jag tycker att man borde sätta upp en regel över hela världen att en person får inte äga mer än låt oss säga 25.000.000. Resten måste delas ut bland behövande. Då skulle det finnas över så att det räckte till alla. Men tyvärr så livnär sig kapitalismen och girigheten på skillnaderna i hierarkierna. De är dessa som får oss att vilja sträva högre och högre och högre. På jakt efter vad frågar jag mig? Man vet att du blir inte gladare av pengar, livet blir bara lite lättare. Sedan dör du och du får inte ta med dig någonting.
Denna girighet framkommer även i bonusdebatten. Kommer ni ihåg att för inte så länge sedan så hette bonusar fallskärmar och vi hade samma debatter då. Kan vi inte bara sluta. Privata bolag som vill ge belöning åt sina bästa travhästar. Vilket innebär att om statliga bolag vill ha kvar sina bästa travare så måste de följa efter. Det blir en ohållbar spiral. Allt borde bara sitta i lönen. Förbjud bonusar, förmåner och låt allt ligga i en vanlig löneförhandling.
Man brukar säga att hellre gråter jag i en Rolls Royce än i en gammal Volvo. Men jag vet inte om jag kan hålla med. Om du gråter i en Volvo kan du alltid tro att det blir bättre om du i alla fall hade en Rolls. Men om du gråter i en Rolls då har du bara allvarliga problem.
Vad vi alla igentligen kanske behöver är att våra föräldrar går ner på knä och tittar oss rakt in i ögonen och ler lite innan de lugnt kramar om oss och säger: - Det är helt okey, jag älskar dig för den du är och du behöver inte bevisa någonting för mig. Då tror jag att många människors tomhet i bröstet skulle läka ihop och försvinna.